Folkloristens julhälsning

Den här artikeln publicerades ursprungligen år 2013 i julnumret för Österbottniska Nationens medlemstidning Blade.

Varje julafton får vi besök av en mycket speciell gäst. Gästen är som vi alla vet en korpulent äldre herreman klädd i rött och utrustad med en säck full av gåvor åt alla snälla små pojkar och flickor. Han är känd under många olika namn på olika håll i världen, men här kring våra breddgrader är han känd som julgubben, eller jultomten i Sverige. Men vem är han egentligen? Enligt vissa är han ett katolskt helgon från 300-talet, enligt andra är han vintern förkroppsligad och för många är han en större modells tomte. Oberoende vad han kallas eller antas vara, är de flesta överens om att julgubben är en rätt trevlig och gladlynt figur som kommer med presenter till alla. Visst?

Men julgubben har inte alltid varit en lika mysig typ, utan rentav en mycket sträng och skräckinjagande surgubbe. Desto längre bakåt i tiden vi går så desto grymmare blir hans straff mot de ungjävlar som varit stygga hela året, men det är inte nödvändigtvis julgubben själv som tar hand om straffandet utan ofta gör någon av hans följeslagare det. I många länder har julgubben ett gäng ruskiga medhjälpare, som finns till för att ta hand om den mindre trevliga delen av att upprätthålla kontraktet om snällhet mellan honom och barnen. Ofta är det frågan om fastkedjade djävlar och andra onda varelser som tvingats till helgonet Sankt Nikolaus tjänst. Mest känd är den monstruösa Krampus, en liderlig bockliknande djävul som släpar stygga barn med sig till sin håla i helvetet. Dessa monster är en påminnelse om hur annorlunda julgubben varit tidigare, för en gång i tiden var han bister nog att ta hand om allt straffande själv.

Julgubben kallades ännu ganska nyligen för julbocken (joulupukki på finska) och på den tiden såg han faktiskt ut som en bock. Julbockens utseende på äldre tider och Sankt Nikolaus följeslagare Krampus är båda tecken på vad för slags väsen julgubben ursprungligen varit. Ni kan också ha lagt märke till alla halmbockar som läggs fram under julen. Allt det här påminner om de bockliknande varelser som dyrkades inom diverse fruktbarhetskulter över hela Europa. Skepnaden av en skäggig åldring härstammar däremot från asaguden Oden, som brukade i smyg vandra bland människor i skepnaden av en skäggig gammal man. På samma sätt som Oden höll ett öga på mänskligheten har också julgubben koll på vad barnen gör under övriga året. Den moderna julgubben är resultatet av hundratals års blandning av traditioner och myter från olika håll i Europa, men även om kristendomen bidragit med mjukare helyllevärderingar finns det fortfarande kvarlevor från tiden då julhelgen var allt annat än barnvänlig. På samma sätt som gamla sagor blir allt grymmare och våldsammare desto längre bakåt i tiden man går, i kontrast till hur mjäkiga de ter sig nuförtiden, har den rödklädda gamla mannen en synnerligen blodig historia bakom sig.

De typiska färgerna som används i juldekorationer (rött, vitt och grönt) är en kvarleva från julens riktigt gamla ursprung. För mycket länge sedan brukade människorna i Europas mörka skogar oroa sig för att solen skulle slockna helt när dagarna blev allt kortare på vintern, att den kalla perioden aldrig skulle ta slut. För att blidka sina bistra, grymma gudar tog de till djur- och människooffer, i hopp om att offergåvan skulle tilltala gudarna tillräckligt för att mörkret skulle avta och våren kunde börja. Den röda färgen på julgubbens kläder kommer inte från Coca Cola, utan från blodet i snön. Det röda blodet i den vita snön garanterar en grön vår. Andra traditioner som vi förknippar med det allra mysigaste i julfirandet är julmiddagen, som härstammar från hur man fastade tills offerritualen var undan och sedan firade man solens återkomst genom att äta en stor festmåltid. Man kan även tänka sig att alla julljusen ska påminna om det saknade solljuset. Helgen har ändrats enormt sedan dess makabra ursprung, med tanke på hur julgubben har blivit allt mindre skrämmande för barnen. Utvecklingen har gått så långt att i moderna tider har julgubben och eventuella medhjälpare blivit så snälla och menlösa att de enbart ger gåvor och godis, oberoende om barnen varit riktigt snälla eller inte.

Om ni tycker att julhelgens äldre ursprung som jag målat upp är för otäckt, så kan ni finna tröst i att vi lever i så trygga tider att midvinterns mörker anses numera vara en mer mysig tid. De blodiga offerritualerna till bistra gudar har bytts ut mot en i stort sett glad och trevlig helg, tackvare lättare levnadsvillkor och de mjukare värderingar vi fått via det. Julen må ha blivit krasst kommersiell på senaste tiderna och vi har mycken onödig stress på grund av det, men trots allt har vi det rätt bra. Eftersom vi har lyxen av en modern och harmlös julhelg, så tycker jag att det ger oss en bra orsak att tillbringa den med våra nära och kära, då vi ger gåvor till varandra och har det mysigt tillsammans. Och föräter oss på enorma mängder god mat.

God jul åt er alla!