torsdag 4 september 2014

Marvels positiva framgångshistoria





Serietidningsjätten Marvel har lyckats väl med att bygga upp sitt filmuniversum en film i taget, börjandes med mer kända superhjältar som Captain America och Iron Man. Marvels senaste filmprojekt Guardians of the Galaxy är den första som är baserad på en mindre känd serietidning och dess stora succé har gjort Marvel villig att ge chansen åt fler filmer baserade på ännu mer obskyrt material. GotG är en mycket rolig film som inte tar sig själv för mycket på allvar, eftersom den följer Marvels linje att göra filmerna så underhållande som möjligt och skapa en stämning som påminner om de ursprungliga serietidningarna. För mig är det något mycket välkommet, eftersom det har varit alltför ovanligt med roliga filmer baserade på serietidningar under de senaste dryga femton åren.




Serietidningsfilmer har vanligtvis försökt kompensera för föreställningen att dessa skulle vara enbart riktade till barn genom att vara mer mörka och grymma än ursprungsmaterialet. Det syns bland annat i hur många filmer undvikit de färggranna dräkterna som superhjältar ofta klär sig i, vilket började med filmerna om Blade. Jämförelsevis böt X-men ut sina gulblåa uniformer mot svart läder för att reflektera en alltmer allvarlig stämning, som ledde till allt mörkare och dystrare serietidningsfilmer i fortsättningen. I vissa fall var det helt passande med mörk och dyster stämning exempelvis Batman-trilogin av Christopher Nolan, eftersom Batman är en mörk och hämndlysten figur till att börja med. Stålmannen förväntas vara en betydligt mer positiv och optimistisk figur än Batman och därför har vanligtvis porträtterats som en messiansk symbol för hopp, vilket tyvärr innebär att många tycker att han är för positiv och därmed trist. Ett prima exempel på att trenden med mörka serietidningsfilmer gått för långt var den överdrivet angstiga filmen Man of Steel, där Stålmannen är konstant deppig och filmen sätter större fokus på all förstörelse runt honom än på att han skulle försöka göra gott ifrån sig. Filmen är dessutom ett exempel på den allt vanligare trenden där alla färger är nertonade och nästan gråa, vilket gör Stålmannens blå dräkt nästan svart och hans röda mantel blir smutsbrun. I Man of Steel verkar det nästan som om det inte skulle få synas granna färger ens av misstag, för då tycks filmmakarna tro att filmen blir dålig.


Min avsmak till det jag beskrivit beror delvis på att serietidningsfilmerna numera lätt glömmer bort att också vara roliga. Det läggs så mycket fokus på alla problem och allt lidande en superhjälte kan råka ut för, medan eskapismvärdet glöms bort. Det finns en mycket allmän föreställning att en berättelse måste vara dyster och ha ett olyckligt slut för att räknas som bra, åtminstone för att ha en chans att vinna Oscars. Det som stör mig ännu mer är att samma trend drabbat också serietidningarna, som blivit alltmer våldsamma och brutala för att reflektera filmversionerna. Det finns stramare regler för vad som får visas i en film för en viss åldersgräns men åldersgränserna är mindre reglerade i serietidningar, vilket lett till att serietidningar blivit mer brutala än filmerna för att sälja bättre. Det finns mycket blod, tarmar, bröst och allt annat trevligt för att få tonårspojkars uppmärksamhet, men alltmer sällan en bra berättelse som skulle berättiga det. Som tur finns det en motreaktion för trenden av allt mörkare serietidningar, i form av tecknade serier som är betydligt mer glada och barnvänliga. Dessutom syns det genom de tecknade serierna en stark nostalgisk känsla för en mer oskyldig tid då serietidningar var mindre allvarliga och mer optimistiska. Som ett lyckat exempel kan nämnas serien Batman: The Brave and the Bold, som var starkt baserad på stilen och tonen i hans äventyr på 1950- och 60-talen.



Men det är egentligen Marvels filmer efter år 2008 som jag helst vill tala om. Från tidigare fanns det filmerna om Blade, Spider-man, X-men och FantasticFour, producerade och distribuerade av olika bolag. Men 2008 gjorde Marvel Studios sin entré med Iron Man, som var början till en ny filmserie kallad Marvel Cinematic Universe. Filmerna i MCU har ingen koppling till Marvel-filmer av andra bolag, förutom att Stan Lee visar sig alltid förbigående. Det här innebär att vi tillsvidare inte kommer att se Wolverine, Spindelmannen eller Captain America i samma film, men man vet aldrig vad som händer i framtiden. Tillsvidare finns det tio filmer i MCU och varje film har bidragit till att bygga upp det mångsidiga universum där Marvels serietidningsäventyr äger rum; där urbana brottskämpar minglar med utomjordingar, mutanter och gudar i en salig röra. Marvel introducerade sina viktigaste superhjältar en film i taget som förberedelse för The Avengers, som var Marvels första stora crossover-film mellan flera superhjältar och blev en succé över förväntningarna år 2012. Den stora framgången med MCU beror delvis på hur filmmakarna mycket tålmodigt byggt upp stora sammanhanget där filmerna utspelar sig i och introducerat en otroligt varierande grupp med personligheter och förmågor. Uppbyggandet av Marvels filmuniversum har nu gått ett steg längre med Guardians of the Galaxy, som handlar om rymdäventyr och stora kosmiska händelser i universumet. Men själv tror jag att det mest lyckade med hela MCU är hur underhållande och glada filmerna är.




Börjandes från första Iron Man kunde man se kontrasten mellan MCU och andra betydligt allvarligare serietidningsfilmer, i synnerhet Batman-filmen The Dark Knight som kom ut samma år. Tony Stark och Bruce Wayne har mycket gemensamt i sin bakgrund, nämligen att båda är stormrika och föräldralösa, men de gör mycket olika val I livet. Bruce är så traumatiserad av sina barndomsupplevelser att han inte har något privatliv alls utanför sin roll som Batman och han lägger upp ett skådespel för att verka som en hedonistisk miljonärsplayboy. Tony däremot är en hedonistisk miljonärsplayboy, som är allmänt känd som Iron Man vid sidan om sitt festande. Marvels superhjältar har ända sedan 1960-talet porträtterats med diverse personliga demoner och trauman för att göra dem mer mänskliga. Därför spelar Tonys alkoholism en stor roll i hans äventyr och alla Marvels superhjältar utsätts för hemska prövningar, men tonen i MCUs filmer är huvudsakligen optimistisk och positiv. Ett annat exempel är den första Captain America-filmen, som var mycket lik underhållning från andra världskriget då de allierades kamp mot nazisterna porträtteras som en kamp mellan gott och ont. Jag var mycket positivt överraskad av att se en så uppriktig äventyrsfilm i bästa 40-talsanda och hur filmmakarna förstod att porträttera Steve Rogers som en mycket god och moralisk människa, vilket är största orsaken till att han är en så kapabel superhjälte och att många ser upp till honom. Det är någonting som Rogers har mycket gemensamt med Stålmannen och jag skulle vara mycket glad om filmmakarna förstod att göra en lika optimistisk och positiv film också om mannen från Krypton, eller åtminstone låta honom behålla sina granna färger.

Jag skulle rentav beskriva filmerna i MCU som anti-cyniska, eftersom filmerna verkar vara gjorda med frågeställningen om varför man läser serietidningar om superhjältar till att börja med: Därför att superhjältar är coola och erbjuder välkommen eskapism i en värld som kan vara mycket orättvis. Marvels filmer visar att motgångar behövs för att en berättelse ska kännas meningsfull, men samtidigt att det också behövs hopp för att vi ska orka hänga med den. Vi lever nu i en tillvaro som verkar mycket dyster och hopplös på grund av ekonomiska svårigheter, vapenskrammel, spioneri och mycket annat som besvärar oss. Om all vår underhållning var färglös och deppig och handlade enbart om det svåra i livet skulle vi inte orka gå framåt i livet och försöka göra världen bättre. Därför behövs det positiv och optimistisk fiktion, vilket Marvel Studios har lyckats erbjuda biopubliken.

Jag anser att de två senaste filmerna i MCU lyckades riktigt väl med det, eftersom både Guardians of the Galaxy och uppföljaren till Captain America berörde idealism och uppriktig godhet på varsitt sätt. I den andra Captain America-filmen upptäcker Steve Rogers en skrämmande komplott, som påminner mycket om USAs pågående spionskandal och amerikanernas växande misstro till sin poliskår. I en mer cynisk film skulle Rogers ha blivit desillusionerad och tappat hoppet i den amerikanska drömmen och troligtvis bytt ut sin dräkt mot något i svart läder, men i uppföljarfilmen blir Rogers en symbol för hopp och uppriktighet när han bekämpar komplotten och lyckas inspirera andra till att delta i kampen. GotG handlar om en grupp själviska banditer och antihjältar som till en början enbart är ute efter egen nytta, men under filmens gång inser de att de måste göra sin andel i att skydda universumets invånare från faror. Båda filmerna presenterar samma optimistiska budskap, även om GotG gör det på ett mer bryskt vis. På Internet har filmen fått den inofficiella sloganen ”This summer, it's time to give a shit”, vilket återspeglar filmens gladlynt burdusa ton.

På grund av allt jag redogjort ovanför anser jag att MCU har lyckats över alla förväntningar med att få Marvels serietidningshjältar flyttade till bioduken. Marvels superhjältefilmer har hittills varit underhållande och roliga, med mycket humor, action och hjältar man kan tycka om. Jag anser filmserien vara just den sortens glada eskapism vi behöver under dessa svåra tider för att orka vidare. Jag ser framemot vad Marvel Studios har att visa till näst och hoppas att de fortsätter på samma vis med sina kommande projekt.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar